1865
Det var augusti. Jan Peter, eller Janne som han nu kallades, satt på sockeln av kvartsmilastenen utanför porten till Haragården och sparkade förstrött i gruset med sina nya trätofflor. Han mindes hur stenen hade rests året innan och hur spännande det varit när arbetskarlarna från staden med hackor och spadar hade hoppat ur en hästvagn och börjat gräva för grundläggningen. Dagen efter kom ett annat hästekipage med postamentet och stolpen. Janne tycker fortfarande att det känns lite viktigt att den placerades just utanför deras gård. Far har berättat att stenen utmärker sträckan från gränsen till Barkåkra by bortom Porslångsstenen. Janne väntade på brodern Nils Peter (Petter) som skall följa med honom på första skoldagen. Han kände sig lite nervös trots att han skapligt både kunde läsa, skriva och räkna enkla tal. Petter dröjde emellertid. Janne fick tid att tänka tillbaka på sin födelsedag i juni och på farfar Nils 80-årsdag i maj. Det hade varit en riktig fest på östra Strandgården, där änklingen Nils Clementsson bodde sedan länge. Hans fru, Kristina Charlotta Hult, hade avlidit 1828 sedan hon fött sex barn. Hennes bror, Johannes Hult, bodde också på denna rusthållargård. Nils var en aktad man och satt självskriven i byarådet. Gästerna hade varit många och Janne kunde minnas hur man dukat långbord på gårdsplanen i det vackra vädret. Han lyfte blicken åt söder vid tanken och kunde se över strandslyet ända bort till Vegeås utlopp på andra sidan Skäldervikens vatten. Janne såg lärarens hus precis bortom hamnen och kände suget att få passera fiskebåtarna och alla spännande saker där. Han rycktes ur sina dagdrömmar när Petter kom rusande. - Nu måste vi skynna voss! Ja feck hjälpa mor mä o ta ing vann forst, förklarade han sig och de tog fart nedför backen. Petter gick i sexan och skulle vidare till Barkåkra folkskola. Om de skyndade sig kunde han kanske få lift med fiskhandlaren. Precis när de kommit ner på hamnplanen fick de se hur denne förberedde sin återfärd till Engelholm, varvid Janne fick klara sig själv vid inskrivningen hos lärare Vind. Det gick bra, även om läraren verkade lite konstig. Han hade liksom svårt att prata ordentligt och blandade ihop elevernas namn, men efter några lektioner var de klara för dagen. Janne rusade upp till faster Petronella. Han vet att där finns de åtråvärda karamellerna som smakar så gott. De som Petronella och systern Christina själv har tillverkat i sina kokgrytor. Han vet att om han ber riktigt snällt, så kan det nog bli några stycken till honom. Janne slog upp dörren och klev in i en värld full av dofter. En kände han inte igen. Den verkade komma från en kopparkanna med pip som stod på golvet. Han ryggade tillbaka och höll sig om näsan. Petronella fick syn på honom och skrattade till. - Haj po daj Janne. Va e de? Töcker du ente om att de luttar start? De dar e finfina grajor kan du tro. De hettor fottoschen o ska använnas te gliselampor kan du tro. Janne hade aldrig hört talas om vare sig det ena eller det andra och tog sig misstänksamt förbi kannan och framförde sitt ärende. Petronella är inte snål idag, utan låter honom själv välja ur den stora glasburken. Janne grävde ordentligt och tog en näve full, som han stoppade i fickan. Han bockade till tack och var strax ute i det fria igen och på väg till Jönsa-pågarna på Kjesargården för att leka indianer och vita vid bäcken.

1907
Kung Oscar var dödstrött. Han hade feber och gick inte upp ur sängen längre. 49-årige kronprins Gustaf, fick sköta statschefsjobbet. Oscar hade tröttnat på Sophia för länge sedan och tagit sig flera älskarinnor under årens lopp. Äktenskapet bestod ändå och kungaparet hade firat guldbröllop den 6 juni. Kungen log vid minnet av älskogsstunderna. Nu fick han inte upp den längre, vilket kunde hänföras till prostatabesvären som plågade honom.
Han var trött på allt och alla, där han låg på Stockholms slott och sammanfattade det senaste decenniet i sin åderförkalkade 78-åriga hjärna. Man hade redan 1906 börjat märka en nedsättning av hans talförmåga.
Det som dock plågade honom mest var nederlaget i förhandlingarna med norrmännen, som ledde till Karlstadskonventionen den 23 september 1905. Prestigeförlusten var enorm, men de realpolitiska effekterna blev små av att Sverige och Norge gick skilda vägar. Visserligen efter starka utländska påtryckningar; ingen av stormakterna ville ha oroligheter i Norden eftersom läget redan var labilt i Europa och Ryssland. Oscar fick ändra sitt valspråk från ”Brödrafolkens väl” till ”Sveriges väl”. De obstinata norrmännen hade avlägsnat unionsmärket ur handelsflaggan redan i november 1898.
Oscar hade skrivit i sina memoarer att unionskraschen "har gifvit mitt hjärta ett djupt, ja, oläkligt sår". Att över 30 000 människor hade marscherat ut till honom på Djurgården för att hylla och stödja sin kung dagen efter att Stortinget i Norge förklarat unionen med Sverige för upplöst den 7 juni den sommaren, hade inte kunnat lindra Oscars smärta.

© Per-Olof Jansson 2011